holmekagan

Så länge har vi nu varit utlandssvenskar. Det låter kanske länge men dessa år har gått förvånansvärt fort. När jag tänker tillbaka på första våren i Shanghai för fyra år sedan så känns det som det var i förra veckan. Och även om jag ofta längtar hem till Sverige så längtar jag lika ofta någon annanstans, efter nya äventyr.  

 

Vi har alltid rest mycket jag och Håkan och även tillsammans med barnen när de var yngre.  Vi har sällan rest på charterresor utan bokar helst våra egna resor för det är så mycket mer spännande. Så på det viset har vi alltid varit lite äventyrliga av oss. Vi har aldrig varit rädda för det okända men däremot vaksamma och försiktiga. Jag har nog alltid tänkt att var man än befinner sig i världen så är man omringad av människor och även om kultur och politik skiljer oss åt så är det ändå så mycket som förenar oss. Alla måste vi äta, sova och gå på toaletten liksom. 

 

En dag kommer denna långa "utlandsresa" att ta slut och hur konstigt det än låter och hur mycket jag faktiskt längtar efter att få bosätta mig för gott i Sverige igen så skrämmer det mig ibland. Jag är rädd för att flytta hem till mitt eget land igen! Jag är rädd för hur jag kommer att reagera på att leva vardagsliv i Sverige igen. Mitt älskade Sverige, hur ska du ta emot mig? Hur ska jag klara mig? Kan ni förstå hur man kan vara rädd för något man känner så väl? Jag förstår det inte själv riktigt men så är det.