holmekagan

Det är inte på grund av att ingenting händer som jag inte skriver. Det är inte på grund av att allt som händer inte är värt att skriva om. Det är inte på grund av att jag inte har någonting att säga som mina blogginlägg uteblir. Nej. Min inspiration har bara varit lite frånvarande den sista tiden. Varför vet jag inte. Lusten, glädjen om ni så vill, att forma ord, sätta dem på pränt och andas ut dem har varit frånvarande. Det har inte kliat lika mycket i fingrarna. Det har inte brunnit en eld i mig som endast kan släckas med hjälp av skrivandet. Det har inte vibrerat, dunkat smärtsamt och länge. Men det har heller inte varit tomt. Nej. Lite mulet, kanske. Men inte tomt.

Längtar till något slags frid. Till något slags lugn. En harmoni. Där jag kan finnas, stilla, vilande. Bara finnas, inte vara, prestera, agera. Ibland får jag ångest. Ångest är ett starkt ord. Tungt. Men ibland måste man använda det. Även om det kan låta överdramatiskt, spektakulärt o alldeles för långt ifrån verkligheten. Ångest finns. I olika formationer, tillfällen, upplevelser. Kanske är den olika för alla. Olika kraftfull, olika uppfyllande. Kanske är den lika för alla. 
(www.jelmbark.blogg.se)