holmekagan

Jag är romantiskt lagd, kan inte hjälpa det. En drömmare är jag också. Jag fullkomligt ÄLSKAR att drömma mig bort i en bok eller en film med kärlekstema. Lycklig eller olycklig – det spelar ingen roll fast det bästa är ju om den slutar lyckligt förstås. Men det får gärna vara SMÄRTSAMT och tårarna får gärna flöda likt Niagra. Berörd är det jag vill bli – berörd av livet och kärleken. Jag vet att livet är svårt ibland men jag vill aldrig sluta tro att det alltid vänder, att allt löser sig. Livet är hårt och kärlek är svårt. Banala ord men ack så sanna.

Från och med idag tänker jag därför lägga in små dikter, sångtexter, citat eller andra strofer som BERÖRT mig på olika sätt. Så ibland kommer denna ”Shanghai-blogg” att se lite annorlunda ut.

Här kommer ett utdrag från boken ”Brokeback Mountain” av Annie Proulx. Jag minns när jag precis sett filmen, jag gick ut från biografen och var stum och tagen. När jag läste boken några år senare infann sig samma känsla. (det var så sent som i höstas, jag hittade den i en bokhandel här i Shanghai) Smärta, smärta men också en insikt om hur viktigt det är att lära känna sig själv och att man aldrig kan fly från den man är – eller den man älskar. Även om man inte är hos varandra rent fysiskt så är man för evigt tillsammans i HJÄRTAT.

The shirt seemed heavy until he saw there was another shirt inside it, the sleeves carefully worked down inside Jack’s sleeves. It was his own plaid shirt, lost, he’d thought, long ago in some damn laundry, his dirty shirt, the pocket ripped, buttons missing, stolen by Jack and hidden here inside Jack’s own shirt, the pair like two skins, one inside the other, two in one. He pressed his face into the fabric and breathed in slowly through his mouth and nose, hoping for the faintest smoke and mountain sage and salty sweet stink of Jack but there was no real scent, only the memory of it, the imagined power of Brokeback Mountain of wich nothing was left but what he held in his hands.